Det vi hade va något bra, något riktigt bra. Att veta det nu är ju iförsej rätt skönt, att veta att allt vi delade va bra istället för dåligt. Men det är så konstigt då, att allt bara försvann på mindre än två veckor. Ska jag vara helt ärlig mot mig själv nu, tror jag inte att jag har fattat det än. Att du har någon annan och här sitter jag helt ensam och låter tankarna döda mig. Allt är bara så sjukt.

Människor säger till mig dagligen att "visa att du är stark" eller "visa att livet inte går under för att hon lämnat dig". Men sanningen är ju den att jag va inte stark, mitt liv gick under den dagen. Men det stora är inte att falla, utan att kunna ta sig upp efter varje fall. Det är så många gånger då jag sagt till mig själv att "är det meningen att det ska va vi, kommer hon komma tillbaka". Men nu frågar jag mig själv istället "vill jag ens att hon ska komma tillbaka? Är de värt det verkligen? Efter alla tårar?". Helt ärligt, är svaret nej. Det är fan inte värt det. Men hade hon kommit tillbaka hade ja fallit direkt, hade inte tvekat om att "ge en andra chans". Dumma mig.

Men en sak jag har rätt tydligt klart för mig själv är att jag inte ska vänta, inte hoppas på det bästa och absolut inte känna mig dum för att umgås med andra. Jag tvingar inte mig själv att komma över något på en månad eller två, inte något man har kunnat offra sitt liv för. Det funkar inte så. Men där emot tvingar jag mig själv att under denna tid och resten av mitt liv, att leva just mitt liv.

Det kommer komma dom dagarna/veckorna då allt bara är så sjukt jobbigt, då man känner att man klarar ingenting. Men är man stark nog klarar man sig igenom dom veckorna också. Tänker inte leva som toffel, tänker leva mitt liv. Hur jävla illa jag än tycker du behandlade mig, så tänker jag resa mig upp och visa att jag klarar tamefan allt.