Det har gått en vecka sen jag kramade dig senast, en vecka sen jag pussade dig senaste och en vecka sen jag kände din närhet. Till och med en vecka och en dag. Vissa säger att det bara kommer vara dom här första veckorna som kommer vara sådär rikigt jobbiga, innan man vänjer. Fast jag tror inte det, klart de kommer vara mindre jobbiga ju längre in och ju längre de går, beroende på om vi vänjer oss osv. Men att de aldrig mer kommer vara jobbigt för att jag/vi vant oss vid distans tror jag inte ett skit på. Jag kommer alltid tycka de är svin jobbigt att bo 50 mil ifrån dig och inte bara veta att om de skulle vara något så kommer du eller jag kan komma till dig. Men det har nu gått en vecka utan dig och jag tycker ändå den har gått hyfsat snabbt, kan dock gå fortare. Klart jag saknar dig. Jag saknar dig varje dag, varje timme och varje minut. Men idag saknar jag dig lite extra. Idag vill jag bara gosa ner mig mellan dig och täcket, bara vara. Du och jag. Om två veckor får jag de och om ca. 1215 dagar flyttar du hem till Nyköping, tillsammans med mig. Min finaste Frida Vejdal