Jag måste få skriva av mig, skiter it om ni läser eller ej.

Att vi var så nära, som kanel och gröt eller som choklad i godis påsen eller som bruna på sommarn, men nu några få ynka dagar efter är som kombin rosa och rött. Det är inte meningen att jag ska förvärra något,bli osams med någon osv.. Men just på den här saken så känner jag lite såhär:
- Vem var det som var på din student? Som följde ditt flak genom stan? Som hölt tal på din bjudning, inför hela din släkt samtidigt som jag grät? Vem var det som sa ordet "bästa vän"?
- Vem var det som kom på din nyårsmiddag? Som kom och njöt utav kvällen? Istället för att sitta hemma?
- Vem var det som stöttade dig när du skaffade kille? Som sa att DET kommer funka? Som var säker på att det skulle vara ni?
- Vem var det som du fick hjärtattack med i korsningen ca. en vecka efter du fått körkort? Då jag tutade och turade, och du samtidigt fick motorstopp ca. 5 gånger på en halv minut, och vi bara grät ich skrek av skratt?
-Vem var det som grät när personen såg hur bakdelen försvann längre och längre ifrån mig , men bara närmre och närmre växjö?
- Vem är "vem" om inte jag?

Du kommer aldrig bli av med mig, aldrig på heltid. Bara nu, och ett tag framöver, tills jag vant mig med att någon betyder lika mycket för dig som jag gör.
Men du ska veta att ingen betyder lika mycket som du. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Stitch <3 zhid, always have been, will always be.
Over and out. /JanneleHermansson.
-